uncover

Träningen har alltid varit en del av mig. Den har alltid funits där: När jag tränar så kopplar jag bort allt det som kanske kändes jobbigt just den dagen. Träning gör mig GLAD! Det har den alltid gjort,  när jag var yngre än vad jag är nu så längtade jag ner till träningen.

Nu på träningarna så tycker jag att det fortfarande är kul att träna.
 För att jag kan då koppla bort skolan och alla läxor en liten stund. Men sedan när man är hemma då vet man att det kanske är dags att börja med läxorna eller något annat.

Men i bland verkar det som om man aldrig får träna med kanske just den man vill! Utan innan min skada så handlade allt hela tiden om att följa ett jäkla schema som jag tyckte var så jävla tråkigt. Tänk om jag inte hade lust med just sprint den dagen.
 Tänk om jag inte hade lust med någonting som stod på just det schemat. Hade inte jag fått göra det som jag hade längtan till då.

 Inte vet jag för man var ju tvungen att följa det schemat. Jag tycker att en viss grupp i friidrotten är väldigt orättvisa och egoistiska i sitt sätt att lägga upp träningscheman. Allt handlade om att det skulle vara  på deras sätt hela tiden! Om inte de andra ledarna uppfyllde det som de hade som krav gentemot deras sätt att tänka träning. Då kallas det till möte så de får beklaga sig hos ordföranden hur dålig en av våra tränare är för att hon tänkte själv vad som borde vara fördelaktigt att träna då. Eller atakera henne på nåt annat sätt det är väll inte att visa gruppgemenskap.

alla i gruppen ska väll få säga sitt ELLER?? Men nej nej utan om man kanske säger att jag vill hålla på med sprint i kväll men då blev man tvungen att hålla sig till schemat.

JÄVLA SCHEMAN rätt å slett. Man kan inte planera på det sättet det måste individplaneras så att alla får ut max av sin potensial i  träningen. Så att ALLA kan bli så bra som bara är möjligt.